This spring I went on a trip with my friend Danijel to Slovenia where we visited photographer extraordinaire and editor in chief for Slovenian magazine Kontejner, Jaka Babnik. The trip ended up as an article in Swedish magazine Transition where both me and Jaka got featured as official photographers. I also wrote the article.

När man pratar om forna Jugoslavien är det svårt att inte föra tankarna till den konflikt som drabbade landet i början av 90-talet. Vid denna tidpunkt var jag 16 år ung och för en kille vars liv enkom kretsar runt skateboard och huruvida jag skulle gå igenom livet som evig oskuld var Jugoslavien ett land som lika gärna kunnat vara granne med Peru. 18 år senare vill jag inte direkt kalla mig för expert i ärendet men efter en vecka i regionens nordligaste provins, Slovenien, så känner jag att det finns en bra kunskapsgrund att bygga vidare på.

Jag vill inte påstå att jag är en stor resenär. Visst har jag varit i både USA och Kina och visst har jag tillsammans med goda vänner bilat Europa runt både en och två gånger (eller fem för att vara exakt). Jag har sett Eiffeltornet, åkt holländsk kanalbåt och hinkat med US Bombs på en bar i Münster. Prutat på pirattillverkade klockor i Peking, gjort backside disaster i spanska byttor och ätit Philly Cheese Steak i just Philadelphia. Ändå känner jag mig som en resenärernas Kronblom. För bekväm för att förflytta mig utanför stadens gränser och för rädd för att boka upp mig på flygstolar flera månader innan avfärd. Därför blev jag ganska förvånad över mitt eget agerande då jag i vintras bokade en biljett från Köpenhamn till Sloveniens huvudstad Ljubljana.

Antagligen hade inte Slovenien varit mitt förstaval som semestermål om det inte vore för att mitt resesällskap bestod av Danijel “Jugga” Todorovic, en person vars smeknamn (och, för all del, efternamn) skvallrar om kunskapen att föra sig obehindrat fram i Balkanregionen. Personligen visste jag innan vår resa pinsamt lite om resmålet och den fakta jag besatt grundade sig mest i fördomar och Wikipediabaserad information. Som alla vet så infrias sällan ens förutfattade meningar och allt som står på internet är ljug.

Inkvartering skedde hos Sloveniens och hela Balkans trevligaste och mest talangfulla skateboardfotograf, Jaka Babnik vars alster vi tidigare sett pryda svensk finkultur. Från dennes hem strax utanför Ljubljanas mittpunkt var det aldrig långt till närmsta skatespot oavsett om den låg i just Ljubljana eller på andra sidan landet. Slovenien är nämligen inte så stort. Dock tillräckligt stort att jag efter en vecka med stolthet kunde säga att jag sett ett helt land.

Jaka introducerade också mig till sina skateboardburna vänner från Ljubljana med omnejd och maken till uretanburen glädje har sällan skådats. Må så vara att det alltid är lite roligare när det kommer ett par nya ansikten till stan och kanske ännu lite roligare när dessa ansikten kommer från en annan del av världen men jag vill ändå någonstans tro att de besatt en iver och ett pepp som sedan många år flytt från mina breddgrader. Det kan ju i och för sig ha något att göra med att jag är 33 år gammal och människorna jag lärde känna var tio år yngre men någonstans kände jag att skateboard, det är något jag tar på tok för givet. Dags för förändring!

Tillsammans med dessa nyvunna bekantskaper belägrade vi det forna Jugoslaviens nordligaste provins i ett rasande tempo. Från de västliga delarna över gränsen till Italien och sedan raskt österut för att förvånas att vi bara hade två mil till den Ungerska gränsen. Återigen slogs jag över min okunskap om området och kröp sakta ner bakom Wikipedias trygga faktasummering för att fördjupa mig i ämnet. Skateboardterrängen var stundtals riktigt bra med gamla nedlagda badparker, torg med curbs och trappor in absurdum, streettrannies samt en och annan skatepark men det var först när vi körde några mil söderut och hamnade i Kroatien som det sprakade till på allvar. Jugga hade tidigare skvallrat om att det var i Kroatien all marmor och alla curbs fanns, fakta som jag tagit med en nypa salt men efter att ha spenderat två dagar blott i landets nordligare delar kan jag konstatera följande: Det är i Kroatien all marmor och alla curbs finns.

Vädret i Slovenien hade stundtals visat sig från sin sämsta sida med regntunga moln som hotade med att sätta stop för våra fritidsaktiviteter om vi så mycket som tittade uppåt. I Kroatien var det däremot tvärtom. Ju mer vi tittade uppåt, desto mer sol levererades och en eftermiddag senare bland bländande vit marmor placerad i formationerna trappor, curbs och gaps hade mitt ansikte antagit färgen av en dansk pölse.

Någonstans här slutar berättelsen om min snabbvisit i Slovenien med omnejd. Jag skulle förmodligen kunna hålla på och älta spaltmeter efter spaltmeter men eftersom utrymmet är begränsat och ert tålamod likaså väljer jag att runda av. För att knyta ihop säcken summerar jag det hela med att säga att Slovenien är ett land jag inte på något sätt känner mig färdig med. Vyerna över de milsvida bergslandskapen är enastående, maten är fantastisk och kommer i mängder, människorna är trevliga och samtliga bensinmacksbutiker längs motorvägen går under namnet Hip Hop. Bara en sån sak gör ett återbesök obligatoriskt.