The websites can be found at bryggeriet.org and bryggerietsgymnasium.se.

Stapelbäddsparken
Mer betong åt folket

När jag för tio år sedan flyttade till Malmö kunde jag inte i mina vildaste fantasier föreställa mig scenariot jag för tillfället har framför mig. Jag trodde jackpotten trillat in 1998 i samband med att Bryggeriet, Europas i mitt tycke bästa inomhus skatepark, slog upp portarna, men för fyra år sedan började ett helt nytt projekt växa fram. Jag har personligen följt projektet från i stort sett dag ett men för att göra det fullständig rättvisa så satte jag mig ner med två av nyckelpersonerna, John Magnusson och Stefan Hauser, för ett litet samtal.

Jag och mina käraste vänner har kuskat Europa runt med husbil i fem år för att leta efter den ultimata skateupplevelsen. Inte allt för sällan har vårt mål bestått i att hitta en betongpark. Ibland nybyggd. Många gånger en relik från svunnen tid. Oftast har vi också hittat det vi sökt efter och på så vis har jag haft privilegiet att ha skatat fler betongskateparker än jag kan minnas. I stort sett alla länder vår husbil släppt ut avgaser i har vi hittat dem. Tyskland. Holland. Schweiz. Frankrike. Österrike. Spanien. Överallt utom i Sverige, om man bortser från den gamla snakerunen i Falkenberg. Numera hittar man betongskateparker både i Linköping, Alingsås och Stockholm men ingen av dessa existerade när idén till Stapelbäddsparken föddes.

2001. Telefonen ringde. Det var John Magnusson. Pre-stress. Med en sansad iver berättade han för mig att han kommit på vad han skulle göra med sitt liv. Bryggeriet skulle precis starta en projektutbildning i samarbete med Malmö Högskola där man under ett år skulle jobba med att förverkliga en projektidé, samtidigt som man läste teoretiska ämnen med anknytning till projektledning. Det var på denna utbildning John hade tänkt spendera sitt kommande år. Han hade till och med kommit på ett namn på sitt projekt.

– Från början fick projektet namnet Bowl 02 (inspirerat av den skandalomsusade bomässan Bo01 i Malmö), berättar John. Projektutbildningen började 2001 och tanken var att projektet skulle vara klart 2002.

Vi vet ju alla vid det här laget att det inte fanns någon betongpark i Malmö 2002. Inte 2003 eller 2004 heller. Åtminstone inte officiella. Efter projektutbildningens slut fortsatte dock John med projektet och efter ett tag blev det en heltidssysselsättning. Efter år av fokusering på skate och hockey, utan någon tanke på en egentlig karriär, hade situationen förändrats drastiskt för honom.

– Jag visste att jag hade potential men jag fick inte det ur mig. Jag tror att jag blev lite skrämd av gymnasiet som jag lämnade med mindre bra betyg. Det kan i och för sig haft något att göra med att jag skatade hela tiden och gick i en klass med 27 tjejer och att plugga vidare på högskola lät helt enkelt jävligt hemskt. Så jag sket i det. När jag började på projektutbildningen tog det inte lång tid innan jag insåg att om man ska förverkliga sina idéer så måste man jobba med dem själv. Därför intalade mig själv att om att andra kan göra saker så måste jag också kunna och efter första terminen på utbildningen fattade jag att jag kanske inte var så jävla dum ändå.

Att ta tag i saker och ting på egen hand är en sak, men att driva och fullfölja ett projekt som Stapelbäddsparken kräver definitivt mer än en person. Efter att ha varit på möten med fritidsförvaltningen, Skanska, gatutkontoret med flera så träffade John, under slutet av utbildningen, Malmös stadsträdgårdsmästare Gunnar Ericsson som fick idén presenterad för sig. Gunnar nappade direkt på den då han själv hade planer på en park i Malmös nyaste bostadsområde, Västra Hamnen, som skulle inrikta sig mer på aktiviteter och på den vägen gick projektet vidare.

Anledningen att man valde att bygga parken just i Västra Hamnen var, förutom på Gunnars inrådan, att man ville ha den på ett ställe där det cirkulerade mycket folk. Och eftersom det mesta i Malmös bebyggelsesfär just nu kretsar runt Västra Hamnen kommer det att innebära att vi skatare inte kommer att vara ensamma om området.

– I och med att man bygger parken först, innan man bygger kringliggande bostäder, så kan det inte heller bli något tjafs från de boende. Väljer man att flytta till en lägenhet precis bredvid skateparken vet man också vad det innebär. Förhoppningsvis ser en del det som något positivt och de som inte tycker det behöver ju inte flytta dit.

Någonstans här målas det upp en utopisk bild i mitt huvud. Tänk ett bostadsområde, precis bredvid Stapelbäddsparken, där det uteslutande bor skateboardåkare. Dröm eller mardröm är upp till er själva att avgöra men vid en första åtanke tycker åtminstone jag att det låter helt otroligt. Om nu någon har råd att bo där. För varken bostäderna i Västra Hamnen eller Stapelbäddsparken är billiga företeelser. Jag tog upp frågan hur parken har finansierats med John.

– Vi bjöd in stadsträdgårdsmästaren Gunnar Ericsson till ett möte på Bryggeriet. Tidigare indikationer ifrån polis och myndigheter var att skateboardåkare var oorganiserade, kriminella och graffitimålare men vi ville påvisa den uppenbara motsatsen. När han fick se att vi faktiskt var organiserade, vuxna skateboardåkande människor som styrt upp en fantastisk inomhusanläggning med allt vad det innebär blev allting mycket lättare. Jag säger det nu och jag har sagt det hela tiden: Hade det inte varit för Bryggeriet hade det här aldrig hänt och det är genom dem vi fått hjälp att söka pengar till projektet hos exempelvis Allmänna Arvsfonden och EU.

Husgrunder, trottoarer och torg i all ära, men vem i Sverige har kunskapen när det kommer till att bygga en skatepark i betong? I stort sett ingen. Därför började John kolla runt utomlands efter företag som hade specialistkompetens inom området. Ganska snart fanns det två företag som låg överst på listan: Dreamland och Grindline.

– 2003 var vi i Brixlegg, Österrike, och besökte The Cradle och jag visste att det var Dreamland som låg bakom den parken. Från en av snubbarna som jobbade där fick jag ett visitkort som det stod Stefan Hauser, Placed to Ride på. Stefan hade varit med och byggt parken men bestämde sig efteråt för att starta eget. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag ringde honom istället för att bibehålla kontakten med Dreamland och Grindline. Kanske det var för att de i Österrike sa att han var bra.

Det fanns nog fler anledningar till att Österrikarna sa att Stefan var bra. Stefans far är nämligen från Österrike och han har medborgarskap både där och i sitt hemland USA. Detta innebär att han är medborgare i EU vilket i sin tur leder till att inga uppehållstillstånd behöver sökas för långa vistelser i Sverige. Praktiskt.

Vad som också är praktiskt och till Stapelbäddsparkens fördel är att Stefan precis hade startat upp sitt företag, Placed to Ride.

– Jag startade PTR för tre år sedan, berättar Stefan. Detta var samtidigt som Dreamland och Grindline blev riktiga företag. Innan dess hade vi alla gått under ett kollektiv tak där Dreamland var de som utförde jobbet och Grindline var namnet utåt. En skakig historia som skapade mycket kontroverser mellan de berörda parterna. Jag gjorde en hel del designer i vårt kollektiv som både Dreamland och Grindline har tagit åt sig äran för. Men jag antar att jag lärt mig en läxa och just nu ser det väldigt ljust ut.

Efter att John hade kontaktat Stefan första gången började planerandet komma igång på allvar och efter sju resor telefonsamtal och otaligt antal email så kom Stefan till sist till Malmö för att delta i projektet på allvar. Detta var precis innan påskhelgen 2004.

– Intrycket jag först fick av Stefan var att han var svår att förstå. Han kunde verka frånvarande och till och med lite sur men allteftersom har jag lärt mig att det är så han ser ut när hans hjärna jobbar. Han kom ju också lagom till påskhelgen så han kunde hjälpa till med vårt privata betongprojekt, Savannen. Det var inte något jag ville att han skulle känna sig tvingad att göra och jag hoppas inte att han gjorde det heller.

– Jag tyckte det var bra för det gav mig en chans att lära känna alla skatarna på ett annat sätt i och med att de flesta hade ledigt, fortsätter Stefan. Det blir en helt annan sak när man faktiskt spenderar tid eller bor på den platsen där projektet ska utföras och en helt annan personlig relation utvecklas mellan dig och skatarna.

Tid. Ett löst begrepp. När parken nu nästan är klar känns det inte alls som att projektet pågått under en längre period men om jag tänker efter så har det ju faktiskt gått fyra år, varav Stefan nästan spenderat sammanlagt ett år i Malmö. På något sätt känns det som han är en del av Malmös skatescen nu. När jag frågar honom om han saknar sitt hem så svarar han att inte har något hem längre. Det verkar dock som en subjektiv åsikt och vid närmare eftertanke så säger han att det självklart är saker han saknar med Seaside, Oregon.

– Skateparkerna, kusten, familjen, vännerna och kanske friheten. Inte den typiska amerikanska friheten utan friheten att kunna göra vad jag vill ta mig vart jag vill. Men jag upplever frihet överallt. Det spelar inte så stor roll så länge du befinner dig i en bekant miljö. Att komma tillbaka till Seaside känns bra men att lämna det känns precis lika bra. Dessutom, om jag skulle stannat kvar där skulle jag inte varit där jag är i livet idag.

Miljön han befinner sig i är minst sagt bekant för honom. För det första bygger han en skatepark, något han hållit på med i flera år. För det andra består hans bygglag till största del av personer han sen tidigare arbetat med och som är hans vänner.

– Ibland suger det dock att vara chef men jag vet inte hur jag skulle gjort för att inte vara det i det här projektet. Jag vill jobba med människor jag känner att jag kan lita på och det kan jag med mina vänner. Det är ett bra bygglag och jag vill inte strula till vänskapen på grund av arbetet för det skulle vara hemskt att dela vardagen och jobbet med folk som man inte var vän med. Men jag antar att jag är en rätt snäll människa. Tror jag.

Åter till projektet. Det här börjar bli lite för personligt och det är ju faktiskt skateparken Stapelbäddsparken ni vill läsa om. Därför fortsatte jag och frågade John om han tyckte att det fanns något för alla i parken.

– Absolut! Det här är en av de jobbigaste sakerna inom skateboard. Förut tyckte alla att det som byggdes, vad det än var, var gött. Nu har alla så mycket åsikter, vilket naturligtvis är bra, men det har blivit så uppdelat och gör man en sak blir en annan sur och gör man något för att glädja den sure blir den glada sur. Lite så känns det. Designmässigt hade vi en grupp som jobbade lite med lermodeller men det var Stefan som fick ta fram slutdesignen. Vi visste inte riktigt hur vi skulle göra och tyckte det var bättre att låta någon som gjort det förut ta tag i den biten.

– Jag har varit orolig för vad folk ska tycka om parken i tre år och är så trött på det. Anledningen att vi startade det här projektet var inte för att bygga en ny Linköpingspark. Jag har inget emot den parken men min vision av det hela var inte att bygga den så. Vi ville inte heller göra en utomhusvariant av Bryggeriet. Nu fick vi chansen att bygga i betong och då ville vi göra något som inte fanns någon annanstans. Om man kollar på nästan alla skateparker runt om i Europa så ser de i stort sett likadana ut. En bank på ena sidan, en box i mitten och en quarterpipe på andra sidan. Tanken med Stapelbäddsparken var att göra någonting som inte liknar något annat. Personligen tycker jag att en av de stora tjusningarna med skateboard är att man åker till nya ställen som skiljer sig från de man har i sin hemstad.

– Designjobbet har varit lite frustrerande, fyller Stefan i. Det är alltid samma visa i varje ny stad man kommer till men här har det varit mycket mer långdraget. Alla inblandade ger sig in på ett område de inte riktigt vet något om. Men jag är mycket nöjd med hur designen blev i slutändan. Poolen kommer att bli ett mästerverk

John är också nöjd. Det han är allra nöjdast med är uppdelningen på parken och att man inte kompromissat med något.

– Stefan har gjort ett bra jobb och placerat ut curbs och trappor runt själva parken och vill man köra lines på dessa så behöver man inte vara i vägen för de som kommer farandes i 120 knyck i bowlen. Vill man nöta på ett trick finns möjligheten till det och vill man bara köra snabbt så går det också bra. Sen tror jag nog att om man kommer dit en lördag nästa sommar så står det någon och guppar i varje hörn på parken.

Johns förväntningar på och med parken är höga men på något sätt så känns det befogat för Stapelbäddsparken är SÅ bra. Han är övertygad om att den kommer få bra gehör utomlands och jag kan inget annat än instämma. Det är en himmelskt enastående park och förutom skateturism så kommer den garanterat att få ännu fler svenska skatare att söka ett nytt hem i Malmö. Kanske det blir du?

I början av november är det tänkt att Stapelbäddsparken ska öppnas för allmänheten. För ytterligare information, besök www.stapelbaddsparken.se eller www.bryggeriet.org. Där får ni också reda på på varför parken heter som den gör.

Our journey ended up as a six page article in Swedish skateboarding magazine Giftorm where I shot the photos, drew the illustrations, wrote the text and did the layout.

More photos from the article was published on my online magazine Defekt.

Click the images for bigger versions.

När man pratar om forna Jugoslavien är det svårt att inte föra tankarna till den konflikt som drabbade landet i början av 90-talet. Vid denna tidpunkt var jag 16 år ung och för en kille vars liv enkom kretsar runt skateboard och huruvida jag skulle gå igenom livet som evig oskuld var Jugoslavien ett land som lika gärna kunnat vara granne med Peru. 18 år senare vill jag inte direkt kalla mig för expert i ärendet men efter en vecka i regionens nordligaste provins, Slovenien, så känner jag att det finns en bra kunskapsgrund att bygga vidare på.

Jag vill inte påstå att jag är en stor resenär. Visst har jag varit i både USA och Kina och visst har jag tillsammans med goda vänner bilat Europa runt både en och två gånger (eller fem för att vara exakt). Jag har sett Eiffeltornet, åkt holländsk kanalbåt och hinkat med US Bombs på en bar i Münster. Prutat på pirattillverkade klockor i Peking, gjort backside disaster i spanska byttor och ätit Philly Cheese Steak i just Philadelphia. Ändå känner jag mig som en resenärernas Kronblom. För bekväm för att förflytta mig utanför stadens gränser och för rädd för att boka upp mig på flygstolar flera månader innan avfärd. Därför blev jag ganska förvånad över mitt eget agerande då jag i vintras bokade en biljett från Köpenhamn till Sloveniens huvudstad Ljubljana.

Antagligen hade inte Slovenien varit mitt förstaval som semestermål om det inte vore för att mitt resesällskap bestod av Danijel “Jugga” Todorovic, en person vars smeknamn (och, för all del, efternamn) skvallrar om kunskapen att föra sig obehindrat fram i Balkanregionen. Personligen visste jag innan vår resa pinsamt lite om resmålet och den fakta jag besatt grundade sig mest i fördomar och Wikipediabaserad information. Som alla vet så infrias sällan ens förutfattade meningar och allt som står på internet är ljug.

Inkvartering skedde hos Sloveniens och hela Balkans trevligaste och mest talangfulla skateboardfotograf, Jaka Babnik vars alster vi tidigare sett pryda svensk finkultur. Från dennes hem strax utanför Ljubljanas mittpunkt var det aldrig långt till närmsta skatespot oavsett om den låg i just Ljubljana eller på andra sidan landet. Slovenien är nämligen inte så stort. Dock tillräckligt stort att jag efter en vecka med stolthet kunde säga att jag sett ett helt land.

Jaka introducerade också mig till sina skateboardburna vänner från Ljubljana med omnejd och maken till uretanburen glädje har sällan skådats. Må så vara att det alltid är lite roligare när det kommer ett par nya ansikten till stan och kanske ännu lite roligare när dessa ansikten kommer från en annan del av världen men jag vill ändå någonstans tro att de besatt en iver och ett pepp som sedan många år flytt från mina breddgrader. Det kan ju i och för sig ha något att göra med att jag är 33 år gammal och människorna jag lärde känna var tio år yngre men någonstans kände jag att skateboard, det är något jag tar på tok för givet. Dags för förändring!

Tillsammans med dessa nyvunna bekantskaper belägrade vi det forna Jugoslaviens nordligaste provins i ett rasande tempo. Från de västliga delarna över gränsen till Italien och sedan raskt österut för att förvånas att vi bara hade två mil till den Ungerska gränsen. Återigen slogs jag över min okunskap om området och kröp sakta ner bakom Wikipedias trygga faktasummering för att fördjupa mig i ämnet. Skateboardterrängen var stundtals riktigt bra med gamla nedlagda badparker, torg med curbs och trappor in absurdum, streettrannies samt en och annan skatepark men det var först när vi körde några mil söderut och hamnade i Kroatien som det sprakade till på allvar. Jugga hade tidigare skvallrat om att det var i Kroatien all marmor och alla curbs fanns, fakta som jag tagit med en nypa salt men efter att ha spenderat två dagar blott i landets nordligare delar kan jag konstatera följande: Det är i Kroatien all marmor och alla curbs finns.

Vädret i Slovenien hade stundtals visat sig från sin sämsta sida med regntunga moln som hotade med att sätta stop för våra fritidsaktiviteter om vi så mycket som tittade uppåt. I Kroatien var det däremot tvärtom. Ju mer vi tittade uppåt, desto mer sol levererades och en eftermiddag senare bland bländande vit marmor placerad i formationerna trappor, curbs och gaps hade mitt ansikte antagit färgen av en dansk pölse.

Någonstans här slutar berättelsen om min snabbvisit i Slovenien med omnejd. Jag skulle förmodligen kunna hålla på och älta spaltmeter efter spaltmeter men eftersom utrymmet är begränsat och ert tålamod likaså väljer jag att runda av. För att knyta ihop säcken summerar jag det hela med att säga att Slovenien är ett land jag inte på något sätt känner mig färdig med. Vyerna över de milsvida bergslandskapen är enastående, maten är fantastisk och kommer i mängder, människorna är trevliga och samtliga bensinmacksbutiker längs motorvägen går under namnet Hip Hop. Bara en sån sak gör ett återbesök obligatoriskt.

Production company: Varelsen
Director/VFX/Stop motion: Martin Ottosson
Animation: Erik Buchholtz
3D: Stefan Narancic
Stop motion: Ida Thor
Roto artist: Tobias Pettersson
Producer: Björn Wahlström & Nicholas Wakeham
Music: Douglas Holmquist
Agency: Trigger Momentum Gothenburg